Vattenbrunnar i Berlin

När jag först besökte Berlin var det inte länge innan jag började lägga märke till vackra, utsmyckade vattenpumpar överallt där jag gick. strande som vakter från en svunnen tid, deras robusta enkelhet rörde verkligen vid mig. r inre barn, som för att vara ärlig dyker upp ganska snabbt, bad mig att ge handtaget några stadiga pumpningar för att se om dessa saker fortfarande fungerade. Vad som hände härnäst förvandlade denna 30-nånting år gamla man med det manligaste av skägg till en 13-årig flicka som kvittrade av glädje när den fiskformade kranen avslöjade sin vattenflod.<\/div>

Sedan den dagen kan jag inte låta bli att le varje gång jag får syn på en av dessa vattenandande drakar från en glömd tid när maskiner också var fyllda med skönhet och kreativitet. För att vara ärlig har det tagit tid och en hel del personlig tillväxt, men numera kan jag oftast gå förbi dessa vackra stycken utan att utvinna deras flytande skatter. Jag är nöjd med att bara beundra och att med den mest läckra nostalgi minnas min första resa till Berlin. Den där magiska sommaren för länge sedan när jag blev kär i denna fantastiska stad och svor för mig själv att jag en dag skulle återvända och göra det till mitt hem.<\/p>

Varje gång jag stöter på en av dessa pumpar undrar jag över deras historia. När byggdes de? Av vem? Varför? Varför fungerar de fortfarande? Alla dessa frågor och fler kraschar och kolliderar när min hjärna erbjuder idéer både troliga och fantastiska. Jag motstår det kraftiga suget att googla, skräckslagen över att de kalla hårda fakta kan beröva mig den magi och barnsliga förundran som följer med varje gång jag ser dessa blygsamma värdar av H2O.<\/p>

I stället låter jag mig drömma om folket vars törst blev stillad i en tid innan Berlins vattenförsörjningsnät byggdes, eller under tider av krig och förstörelse när hus reducerades till ruiner. Jag föreställer mig att människor samlas vid brunnen, pratar och skrattar med sina grannar medan de turas om att pumpa handtaget och fylla sina träbucket, sprutar på varandra lekfullt som barn en varm sommardag och för en stund glömmer sina världsliga bekymmer.<\/p>

Jag undrar om pumparna är ensamma, eller skämda över att de nu sitter dammiga och för det mesta älskade. Kanske är de det, men jag vill gärna tänka att de sitter där, väntar, tålmodigt avvaktar sin tid tills en ny vän börjar veva vid deras handtag, glada att återigen bli behövda, även om det bara är för att stilla nyfikenheten hos en barnslig skäggprydd man.<\/p>